Mitt livs kärlek
Aldrig har jag älskat en man som jag älskar honom. Aldrig har en man fått mitt att känna så här. Aldrig har en man kunnat få mig att först skratta för att sen gå över i förtvivlad gråt i samma situation. Aldrig har en man fått mig att känna denna djupa kärleken och samma man kunna driva mig till komplett vansinne. Aldrig tidigare har jag känt att en livstid med en och samma man är för lite tid. Aldrig tidigare har jag längtat så mycket till en man att det gjort fysiskt ont i kroppen.
Aldrig tidigare har en man så totalt fått mig att fullständigt strunta i de fysiska hinderna (ja, jag kan vara ganska ytlig). Aldrig har en man så totalt fått mig att bara se möjligheterna i livet. Inte problemen.
Hur ska jag kunna leva utan denna mannen? Hur kan jag ens tro att jag kan ha en framtid utan honom? Han ÄR ju min framtid! Det har han varit åtminstone sen den 6 juli 2015. Det har inte ändrats. Det KAN inte ändras. Inte med mindre än att mänskligheten minskar med ett par invånare.
Ja, man kan älska för mycket, men man kan lösa problem om man pratar.